Mininoveller

Nedan finns några mininoveller som jag skrivit i utbildningssyfte. Hoppas att de kan tilltala någon.

SkrivarJaget

Förmiddagen började hur bra som helst. Inför fikastunden tryckte han ner punkt-tangenten, sparade dokumentet och gick ut till hissen. Men sen.

Varför sa han så? Vad ska dom nu tänka?

Tankarna hade snurrat runt efter mötet med grannen. Bara för att han varit uppriktig.

Det går inte att förbehållslöst svara på frågor. Svar kräver eftertanke. Idiot!

Vad skulle han gjort? Vad då 'skulle'; frågan är vad han 'kunde' gjort.

Utan svar på den frågan kommer andra att fortsättningsvis se ner på honom. Ännu en gång visade det sig att hur mycket han än försökte att göra det rätta, blev han värderad.

Som fördömd behövde han hålla sig undan, inte synas. Framför allt inte inför frågvisa grannar. Eller var de bara trevliga?

Han borde ha lärt sig att svara rätt. Taktiskt! Inte ge en lång sanningsenlig utläggning om vad han gjort under dagen.

Det går inte svara att han skriver en bok, i alla fall inte innan den är publicerad. En bok skriver man inte, en bok har man publicerat. Bara så du vet! Punkt.

Fast någon måste ju skriva boken, annars finns det inget att publicera.

Dessvärre en filosofisk fråga. Vid närmare eftertanke kan han inte påminna sig hört någon fråga om han skriver en bok. Bara om han publicerat en.

Varför kan han inte berätta att han skriver en bok: "Hör ni det, jag skriver en bok!"

Han vet att han är bra på att vara i process, förresten, inte bara bra utan stolt. Men snälla, du kunde ha tänkt dig för. Berätta inte det.

Tänk på att du i första hand existerar i andras ögon. Där vägen är inget och de uppnådda målen allt.

SkrivarJaget måste du förvara på ett ställe som bara du har tillgång till.

Han vände bort de röda kinderna från spegeln. Gick ut till köksbordet, öppnade dosetten och pillade fram en blodtryckstablett. (2025)

Familjebildning

Hon kryper intill, lägger örat under halsgropen och sniffar ljudlöst in hans doft.

"Är det något särskilt?" undrar han, rätar till sig i soffan och lutar hakan mot hennes hår.

"Jag vill veta hur det blir när vi flyttat ihop", säger hon och lägger axeln tillrätta i skarven mellan honom och ryggstödet.

"Varför tänker du på det nu?"

"Vi har inte känt varandra så länge, och barnen och jag har rutiner."

"Jag är övertygad om att det kommer att gå bra. Jättebra, till och med. Både du och jag är fantastiska personer."

"Vilka rutiner har du med dina barn?" frågar hon medan hon för ett finger längs hans lår.

"Det är det som problemet. Deras mamma ville inte ge oss några rutiner, så det har inte blivit några."

"Varför ville hon inte det?" utropar hon och lättar huvudet från hans bröst.

"Hon är en dålig människa. Hon ville inte att jag skulle ha kontakt med barnen. Men du och jag kommer klara oss fantastiskt. Betydligt bättre än vad andra gör.

"Tror du det …", säger hon, lägger tillbaka huvudet på honom. Hör hans hjärta slå fortare.

"Jag är övertygad om det."

"Men, vad säger dina barn om att vi ska flytta ihop?"

"Dom tycker det är jättebra, dom älskar dig."

"När får jag träffa dom?"

"Det kommer inte bli några problem alls med dem, deras mamma är ju inte riktigt klok. Hon skulle egentligen inte få gå ute, borde vara inspärrad."

"Inspärrad?"

"Jag förstår inte varför hon inte är det. Det är obegripligt. Hon borde ha varit inlåst för länge sen. Långt innan jag träffade henne. Då hade vi inte fått några barn. Då kunde du och jag ha träffats tidigare, och dina barn hade varit våra."

"Har du sagt upp lägenheten?" frågar hon mjukt samtidigt som hon sätter sig upp. (2025)

Skrivargruppen

Professorn snirklar in handen i skrivbordslådan som vilar mot låret, fingrar efter det nötta fotot. Fröet till hans biografi. Den fyraåriga nakna men skrattande pojken med blött hår står med armbågarna tryckta mot kroppen. Ena handen omsluter den andra och båda pressas mot hakan. De långa benen reser sig upp ur en rostfri balja som döljer fötterna. Omkring honom syns diskhörnan i flerfamiljshuset från sekelskiftet 1800/1900. När fotot togs visste inte pojken att familjen två år senare skulle flytta, att den skulle splittras och pappan försvinna ur hans vardag. Mannen läser på fotots baksida: "4 januari 1958". Ögonen tåras.

Han drar ett pekfinger under vardera öga, blinkar några gånger och börjar skriva. Lillebror, som läkarna sa skulle leva i högst två år, levde i fyra. Minnet av det egna rummet och mörkerrädslan efter flytten kommer tillbaka. Skolfröken som skrek åt honom när han inte förstod. Slöjdläraren som spände en fil mellan sina händer och fjädrade den övre änden hårt in i pojkens mellangärde. Föräldrarnas skilsmässa och systern som föddes under den. Den ensamstående mamman som knöt systern hårt till sig och lät den åtta år äldre pojken känslomässigt klara sig själv.

Ett illamående griper tag i mannen, tårarna kommer tillbaka. De skrivna orden blir suddiga. Återigen torkar han ögonen, sluter dem och låter minnena flöda fritt.

Han ser lekkamraterna bland gungorna på gården mellan husen. Där lekte de tafatt, indianer och cowboys, spelade landhockey och smög med tjejer i cykelförråden. De första åren var han yngst och fick inte vara med. Flera år senare ville han inte vara med.

Mannen öppnar ögonen och återvänder till skrivandet, men det kommer inga ord. Istället griper en inre kraft tag i honom som skjuter tårflödet framför sig. Hulkande lägger han tillbaka fotot i lådan. Ingen mening med att fortsätta. Orden räcker inte till. Vid varje ny tanketråd kommer tårarna.

Spänd i kroppen, med tunga och irriterande ögon funderar han på om han kommer att klara av högläsningen inför skrivargruppen. Han tittar sig omkring, som om han redan är där. Bestämmer sig för att säga pass. (2025)

Förälskelse

Han hade rest sig från bordet, kunde inte sitta kvar. Förberedde hellre desserten på köksbänken med ryggen mot henne, förhoppningsvis gav det intryck av huslighet. Tänkte under tiden på sitt tonläge, gester och minspel. Rösten hade gått upp i falsett ett par gånger. Mindes inte vart han hade vilat ögonen på henne. Kanske uppfattade hon honom som patriarkal och manschauvinistisk eller ännu värre, sliskig. Han var tacksam för valet av lågmäld P4 Live i bakgrunden, istället för sensuell musik.

En gaffel föll tungt ner i diskhon.

Helst hade han suttit kvar mittemot henne, lagt hakan i händerna med armbågarna på bordet och med blicken följt konturerna i hennes ansikte. Fast då hade hon nog trott att han stirrade på hennes bröst, när han egentligen njöt av allt från håret ner till struphuvudet. För att inte tala om de små örsnibbarna med örhängena i. Undrar ifall det gjort ont att sticka hål i dem?

Hjärtat hade dunkat hårt och hon hade dominerat hans tankar långt innan hon kom hem till honom. När han valde färgerna på duk, stearinljus och servetter föreställde han sig hur hon skulle vilja ha det. Ville inte äventyra något, när hon äntligen skulle besöka honom efter veckor med kaféträffar. Han tränade leenden och ögonavslappningar framför spegeln.

Han visste att hon gillade fisk så det blev ugnstekta rödingfiléer. Det hjälpte inte att han använde ugnen i stället för stekpannan, det osade ändå. Blev fisken lika torr som hans röst låtit? Även såsen funderade han på. Hur många skedar crème fraiche hade han haft i, i förhållande till mängden hackad gurka? Tänk om såsen blev för salt eller för syrlig?

Skulle han ha väntat med att plocka bort från bordet? Helst hade han velat duka av en sak i taget och långsamt gått fram och tillbaka till köksbänken. Förhoppningsvis även stött emot hennes axel eller nuddat vid hennes fingrar då båda tog i samma tallrik, glas eller bestick.

Det blev sent innan hon gick. Men han hade varit för mycket uppe i hejsan svejsan för att gå och lägga sig. Undrar om hon vill träffas igen? Hon visste verkligen hur hon skulle föra sig medan han …, ja vad gjorde han … Hon hade allt och han inget. Hon vill inte komma en gång till, hade han intalat sig, och funderat på hur länge han måste vänta innan han vågar ringa … (2025)

Längtan

När det är som mörkast omkring honom lyser han upp. Han trycker fingret mot den lena knappen och hör ringsignalen. Tar bort handen, lyssnar efter steg. Knappen är blanksliten men har en solkig ring ut mot kanterna. Mångas fingrar har genom åren tryckt på den. Några gånger var det hans eget.

Han föreställer sig kunna fälla fram öronen och fånga upp ljuden inifrån, men det är tyst. Det är varmt under masken, men det är det värt. För säkerhets skull sänker han blicken och tittar på efternamnet. Jodå, det är rätt dörr. Visst var det klockan fyra vi sa, frågar han sig.

När dörren öppnas och han går in möts han av doften från glöggkryddor.

"Tyst! Gå och sätt dig nu", hör han en röst säga, men inte till honom utan till någon annan.

"Släck ljusen och tänd taklampan", säger en annan röst."

Då han stiger in i det upplysta rummet där fem vuxna sitter uppradade i två fåtöljer och en soffa, omfamnas han av den kärva doften av nyss släckta stearinljus och av värmen från mänskliga kroppar.

Äntligen är han där han hör hemma, där han kan vara sig själv den enda dagen på året. Alla andra dagar måste han förställa sig. Just idag tittar ingen en gång extra på hans långa snövita skägg.

Han vaggar långsamt in mot stolen som står mitt på golvet. Omkring den finns två jutesäckar med oregelbundna former. Försöker njuta av allas blickar. En kvinna följer varje steg han tar. En man sitter i ett hörn med fingrarna i en chokladask. Hans blick är sökande. Ibland stannar den till, pekfingret rör vid något för att strax därpå flyttas i sidled.

Själv bryr han sig inte om kvinnan eller mannen. Han har sett sådana blickar många gånger förr. Det är inte dem han är här för. Han vänder ansiktet mot golvet. Det är nu det börjar. Fyra par barnögon följer hans rörelser. Det är dom pupillerna han vill bli sedd av. Det är dom han är här för.

Han sätter sig på stolen. Knäpper upp och rätar till rocken så att den hänger ned på båda sidor om honom. Drar ännu en gång in dofterna av stearin och glögg. Tittar sig omkring. Röda, gröna och vita färger samsas i rummet. Stearinljusen mot duken och bomullen omkring de elektriska ljusen mot barrträdet. Detta är min minut av längtan, tänker han. Stunden då förväntansfulla och undrande blickar riktas mot honom inför att läsandet ska börja. (2023)

Förälderskap

Äntligen är det min tur, muttrade jag och stängde ytterdörren. Dunklet i hallen matchade känslorna från häromdagen då jag med nöd och näppe hann gömma mig i ett källarförråd, innan några gängkriminella hann ifatt mig. Jag tog av mig jackan och skorna. På väg in i vardagsrummet bestämde jag mig för att unna mig lite lugn och ro. Om inte annat så i ett försök att lägga händelsen bakom mig.

Innan jag satt mig kom jag att tänka på ett varmt bad och det blå väldoftande ungerska badsaltet i skåpet under tvättstället.

I samma stund jag lyfte foten hörde jag dotterns röst.

"Är du hemma?"

Vad nu då? tänkte jag och kortade steget på den redan lyfta foten.

"Hur är det med dig?" frågade Jessica.

När gav jag dig egen nyckel? funderade jag. Men, så mindes jag.

"Det är bra", svarade jag.

"Du låter trött."

"Nej då, jag är inte trött. Vill du ha något att äta?" frågade jag.

"Jag har ätit, tänkte bara hälsa på medan Eva-Lena är på fackmöte. Något särskilt på gång i kväll?"

Inte mer än att, i ett varmt bad med ljuvligt doftande och skummande badsalt bearbeta en ångestladdad händelse med överhängande risk för grovt våld, for genom mitt huvud.

"Inte som jag planerat", sa jag.

"Vad tror du om ett parti Monopol?"

Är du inte klok, skrek det inom mig. Monopol tar hela kvällen. Dessutom vet du att jag avskyr alla former av sällskapsspel.

"Hur länge ska Eva-Lena vara på möte?" frågade jag.

"Jag kan sms:a och be henne komma hit efteråt. Då behöver vi inte tänka på det."

"Ja, det kanske vore trevligt", sa jag, gick ut i köket för att värma tevatten. "Eva-Lena kommer när hon kommer", ropade jag i samma stund Jessica öppna spelkartongen. (2024)

Ordens magi

Ken har alltid varit fascinerad av ord, särskilt två. Första gången var det en faster som använde dem. Han kommer inte ihåg vad de då pratade om, bara att allt omkring honom bleknade. Tankarna började söka efter sammanhang där orden hörde hemma. Han minns att han vände huvudet åt fasterns håll, blinkade med ögonen för att få syn på vad som fanns där framme, men kunde inte se något.

I bakgrunden hörde han systern fråga mamman vad det tog åt honom, som stirrade så på fastern. Mamman viftade bort frågan. Sa, att Ken minsann tyckte om sin faster.

Innan han somnade på kvällen bokstaverade han de nyfunna orden tyst för sig själv. Fff rrr aaa mmm fff … Ett lyckorus spred sig i kroppen, en förälskelse.

Efter den händelsen sökte han orden överallt. Inom och utanför sig. I det människor sa och gjorde. Han försökte tränga sig före i kassaköer. I bilköer ville han att föraren skulle köra om alla. I bussen satt han alltid längst fram. Under fysiklektionerna undrade han vad som hände innan Big Bang. På religionstimmarna ville han veta vad som föregick skapelseberättelsen.

Många tittade först på honom, sedan på varandra. Ibland skakade de på sina huvuden. Själv jämförde han sig med Ferdinand under korkeken, men utan blommor.

Vid ett tillfälle krävde en lärare ett kvartssamtal med föräldrarna. Det gick en timme innan både läraren och pappan konstaterade att Ken var gripen av något bortom den verklighet de kände till. Efter det gav de upp och lät honom hållas, för det var inget fel på skolresultaten.

Så höll det på genom skolgången och uppväxten.

När han blev vuxen var han fortfarande lika fascinerad av orden. Varken han själv eller andra i hans närhet kunde påminna sig ha sett honom titta bakåt någon gång.

Den ena vännen efter den andra tröttnade på hans frågor om vad som hände innan. Alla andra, sa de, vill veta vad som kommer sen, men inte du Ken.

Det var först som sjökapten som han fann sig tillrätta. Varje gång orden fastnade hos honom gick han fram till fören och tittade ner på bogvågen. Den som alltid finns "framför allt". (2024)

Återbesöket

Det måste vara fyrtio år sen jag gick genom den här grinden. Då på väg till vår kolonistuga, nu som besökare. De tjärluktande staketstolparna runt området är utbytta mot galvaniserade metallrör. En skoningslös kontrast till den värmande vårsolen och de spirande växterna i rabatterna.

Det var när de milda nyanserna färgsatte perennerna som jag brukade göra de första besöken inför badsäsongen. Veckorna innan skolavslutningen. Jag känner igen mig, men ändå inte. Doften från jorden är densamma, men ansiktena som tittar upp är andra. Någon med en sekatör i handen. En annan gnider en rostig beskärningssåg med gänglig förlängare mot en trädgren.

De ansikten jag nickar åt är rynkiga. Är det samma, fast nu pensionärer med utflyttade barn på annan ort? Nej, så kan det inte vara. De som då var föräldrar måste vara tjugo år äldre än jag, alltså mellan åttio och nittio idag. Det kan vara barnen. Skrämmande vad åren går.

Minns inte att jag då såg mig omkring, fokus var badplatsen och förhoppningen att träffa någon kompis från året innan. Idag är det annorlunda. Eller är det inte det? Vill jag inte träffa någon bekant från förr? Om jag känner igen någon, vill säga. Eller, kanske blir igenkänd.

Tittar lite extra omkring mig, både på kolonilotterna och de jag möter.

Det knastrar bekant under skorna. Det rundade trädgårdsgruset är utbytt mot ett annat med vassare kanter. Undrar hur det är att gå barfota idag? Minns inte att jag använde skor på den tiden.

Den där kolonilotten var det en arbetskraftsinvandrare från italien som hade. Han byggde stugan av sockerlådor. Tänk att den står kvar. Men oj, vad är det här. En stuga som dominerar tomten, hur har de fått tillstånd att bygga den? Som en minivilla.

Badplatsen är sig lik. Svanskiten i gräset lika så. Den av träbryggor inringade barnbassängen är kvar. Men, bryggan mot den djupare delen är mindre. Här sprang jag, för att undvika bli träffad av tennisbollen. Ville inte bli den jagande. Hur många gånger har jag dykt från den här bryggan? Eller från femmetersavsatsen på hopptornet. Var är det förresten? De har tagit bort hopptornet, det som var målet efter fotbollsmatchen på gräsmattan. För att inte tala om längtan efter en nedkylning av foten efter att ha trampat på en klöverblomma och fått ett bistick.

Då bestod soliga dagar av bad, fotboll och smygtittande på de som klädde om bakom ett badlakan.

En övergång mellan barnets lek och nyfikenheten på utvecklande kroppar. Inte tänkte jag så då. Jag bara var. Här. Idag är jag också här, men inte som då. (2024)

Förälskelse utan föraning

Då jag lägger pekfingret på knappen till dörrklockan bränner kvällssolen i nacken. Jag sträcker på mig, tänker att när Saga öppnar dörren lämnar jag över presentpåsen.

"Kom in du", säger mamman, kliver åt sidan och drar mig lätt i skjortärmen. "Sagas släktingar bits inte."

Inte visste jag att det skulle vara kalas idag. Jag stannar i portalen mellan hallen och vardagsrummet. Drar in kaffedoften i ett djupt andetag. Kanske bäst att gömma den guldfärgade minikassen bakom låret. Deras närmsta granne ler mot mig, jag nickar som tack.

"Ska du inte krama om din … vän?" undrar grannen med förhöjd röst och tittar på Saga.

Saga stelnar till, knappt märkbart. Fortsätter sedan bjuda gästerna från kakfatet.

När hon frågade om jag ville komma på hennes kalas var det självklart att tacka ja. Vad gör man inte för en bästis som brukar vara ensam hemma. Men, den här bjudningen …?

Jag ser att mamman söker kontakt med Saga, knycker på huvudet åt mitt håll när deras ögon möts. Saga fortsätter röra sig bland både sittande och stående, som en kvällens värdinna.

Jag kan inte bara stå här och glo medan hon passar upp. Kanske bäst att kolla med mamman om det är okej att jag bidrar med något.

"Prata med Saga", svarar hon och nickar menande mot henne.

När jag frågar lyser Saga upp, ber mig erbjuda gästerna påtår.

En morbror, som står en bit bort, frågar halvhögt om vi är förlovade. Samtalsnivån dämpas. Flera vänder på sina huvuden, först mot Saga sedan mot mamman.

Jag slinter med kaffekannan mot en kopp, spiller på fatet. En svettdroppe lämnar armhålan följt av ett illamående som invaderar magen. Tänk om jag spyr …?

Jag tittar bort mot mamman, ser att hon och Saga ler mot varandra i samförstånd.

Intill TVn står pappan med öppen mun. Hans kakfat lutar. En hembakad biskvi glider av och landar ljudlöst i den gräddvita ryamattan. Den rökluktande mostern passerar framför honom, upptagen med att pilla upp en cigarett ur det nya paketet. Det krasar lätt under skon då hon trampar på kakan. En fläck på mattan, som lika gärna kunde vara jag. (2024)