Om skönlitterärt skrivande

Nedan finns mina lärdomar om skönlitterärt skrivande. Jag hävdar inte att det handlar om nya idéer eller att de är allmängiltiga, bara att de är mina och att jag funnit dem användbara. Utöver det är de levande eftersom de revideras i takt med att erfarenheterna från dem finputsas.

Idén med att redovisa lärdomarna här är att de kan tilltala någon mer än mig.

Berättelsens båge

Den första lärdomen handlar om berättelsens båge som går från exposition, mot stigande handling, över kris och vändpunkt ner till upplösning.

Under vägen upp till vändpunkten blandas bågens scener bestående av huvudpersonens upprepade försök att förstå vad som pågår, med återkommande misslyckanden.

Inspiration och faktaunderlag

Den andra lärdomen består av källor till inspiration och faktaunderlag. Öppenheten i Sverige är fantastisk och jag rekommenderar var och en som söker information att ta till vara på denna öppenhet.

1. Kreativitet
2. Egna och andras dagböcker
3. Egna och andras foton
4. Egna och andras minnen
5. Egna och andras intervjuer/samtal
6. Besöka platser/personer
7. Böcker, rapporter, utredningar, med mera.
8. Digitala Vetenskapliga Arkivet, DiVA

En källa som jag tror att många inte tänker på är DiVA, det Digitala Vetenskapliga Arkivet. Där finns både forskares och studenters vetenskapliga arbeten i en mångfald av ämnen.

Struktur

Det finns olika uppfattningar om användningen av struktur i skönlitterärt skrivande. En del menar att man skrivet först och ordnar sedan. Jag håller med, men enbart till en början, för skriver man för mycket innan man börjar ordna sin text kan den bli övermäktig. Men helt klart, skrivande är det centrala för utan det finns inget att ordna. Här gäller det att följa sitt eget behov.

I nuläget börjar jag gärna i en struktur som inspirerar till utvecklingen av scener. En enkel sådan struktur är följande:

1. Det var en gång ...

2. Han/hon/hen drömde om ...

3. Men olyckligtvis ...

4. Som tur var ...

5. Tråkigt nog ...

6. Men då ...

7. Dessvärre ... [och så vidare]

8. Lyckligtvis ...

9. Och så ...

Strukturen överensstämmer med hur många sagor är ordnade. I början sker en introduktion av huvudpersonen och det som upptar hens intresse (pkt 1-2). Detta övergår i en mitten med ett antal komplikationer (pkt 3-7). Anslutningsvis sker en avrundning där berättelsens upplösning presenteras (pkt 8-9). Strukturens huvuddrag går även att känna igen i berättelsens båge.

Den struktur som jag för tillfället använder består av sju akter som går att foga in i en början, en mitten och ett slut. De angivna procentsatserna är riktlinjer för antalet sidor i förhållande till olika vändpunkter. Men tänk på att det är inte frågan om regler utan stöd för den som uppfattar sig behöva. Klarar man av att skriva utan struktur är det bara att gratulera.

Akt 1: 0-16 procent in i berättelsen

Uppgiften i akt 1 är att iscensätta intrigen genom att visa vad som står på spel, ämnets och karaktärernas bakgrundshistoria.

A. Läsaren får veta var någonstans och i vilken tid som berättelsens utspelar sig (dåtid, nutid eller framtid) och vilket relevant problem karaktären måste överkomma/uppnå för att föra berättelsen framåt från den ena scenen till den andra.

B. Det är viktigt att läsaren upplever empati med huvudpersonen, samtidigt som den kommande konflikten antyds.

C. Efter ca 10 procent svarar huvudpersonen an på en förändring genom att reflektera over vad som kan tänkas vara på gång.

Akt 2: 17-33 procent in i berättelsen

I akt 2 reagerar huvudpersonen uttryckligen på förändringen i akt 1 (B och C) genom att resonera fram och tillbaka om vad som behöver göras.

D. Resonemanget leder fram till ett beslut om yttre förhållande (samhälle, miljö, etc.) och inre omständigheter (oro, rädsla, skuldkänsla, etc.). I mitten av den andra akten, vid ca 25 procent, presenteras den första stora vändpunkten.

I den tredje akten reagerar huvudpersonen på den stora vändpunkten i akt 2, men reaktionen är reaktiv. Huvudpersonen gör som vilken annan person som helst skulle gjort; söker skydd, information, svar, råd eller kanske till och med flyr, gömmer sig eller sina närmaste, utforskar alternativ, eller omgrupperar.

E. En liten bit in akt 3, vid ca 37 procent, presenteras den första lilla vändpunkten som överraskar huvudpersonen, ökar dennes nyfikenhet, ger en insikt eller erbjuder en annorlunda riktning. Vändpunkten kan vara ett exempel på eller en påminnelse om antagonistens styrka, men utan att antagonisten visar sig.

F. Innebörden av E är att huvudpersonen ställs inför något nytt. En ny värld och ett nytt liv uppenbarar sig som denne antingen älskar eller hatar, lyckas eller misslyckas i, trivs eller vantrivs i.

Akt 4: 50 procent in i berättelsen

Mittpunkten infaller i akt 4 vid ca 50 procent, vilket innebär att huvudpersonens nya liv kulminerar i form av falsk seger eller falsk förlust.

G. Falsk för att detta inte är slutet, huvudpersonen är inte i mål än. Här gäller det att öka insatserna genom att ytterligare komplicera huvudpersonens motsättning i förhållande till antagonisten.

H. Antagonisten höjer insatserna och huvudpersonen förstår att det reaktiva förhållningssättet som hittills gällt inte fungerar.

Akt 5: 51-70 procent in i berättelsen

Från 50 procent ska motsättningen mellan huvudpersonen och antagonisten vara i full gång.

I. För huvudpersonen krävs mer mod, mer kreativitet och en ännu bättre plan för att lösa problemet utifrån den nya informationen som kom fram i slutet av akt 4 (H).

J. Huvudpersonen påminns av någon eller något om vad som pågår eller får i bokstavlig eller metaforisk mening en glimt av något oroväckande och attackerar problemet på ett medvetet och strategiskt sätt.

K. Till skillnad från akt 3 slår huvudpersonen nu tillbaka i proaktiv mening. Exempelvis genom att utforma en egen plan, ta hjälp, visa mod eller ta egna initiativ. I detta ingår att bekämpa de egna inre demonerna, samt att upptäcka och erkänna egna brister.

L. Den andra lilla vändpunkten infaller ca 62 procent in i berättelsen. Då reagerar huvudpersonen på ytterligare ett indirekt utspel från antagonisten, dvs. en överraskning, ökad nyfikenhet, insikt eller ny riktning.

M. Från 62 procent in berättelsen och fram till vändpunkt 2 i akt 6 är det fortfarande attack/krig.

Akt 6: 71-89 procent in i berättelsen

En liten bit in den sjätte akten, vid ca 75 procent, presenteras den andra stora vändpunkten som erbjuder huvudpersonen ett aha-ögonblick, dvs. en överraskning, ökad nyfikenhet, insikt eller ny riktning).

N. Efter den andra vändpunkten ska enbart den förklarande/upplysande information och de karaktärer som redan använts förekomma. Detta för att läsaren ska ha en ärlig chans att kunna lista ut slutet, även om det kommer en knorr.

O. Tidigare antydd information, etc. kan följas upp.

P. En möjlig lösning på problemet/konflikten blir uppenbar för huvudpersonen.

Q. Frågan är vilka förändringar huvudpersonen måste åstadkomma för att lösa problemet?

R. Huvudpersonen ställer upp mål för upplösningen, dvs. vad denne måste åstadkomma för att "laga" situationen och sig själv.

S. Det kan vara något inre/yttre, samla mod, utveckla kreativitet för att komma fram till lösningen på problemet, nå målet, övervinna hinder för att rädda dagen eller till och med världen i stort utifrån tidigare svagheter/misslyckanden.

Akt 7 : 90-100 procent in i berättelsen

T. Huvudpersonen överkommer antagonisten oavsett om det rör sig om yttre eller inre hinder

U. Huvudpersonen ser till att det som måste göras utförs och är villig att uppoffra allt som betyder mest för denne, inklusive sitt liv.

V. En stor fördel är beröra läsarens känslor i förhållande till/empati med huvudpersonens martyrskap:

1. Alternativ 1: Cliffhanger; avsluta med en scen i form av avbruten stegrad spänning i slutet av ett avsnitt eller kapitel; obesvarad fråga, utebliven respons, obehagligt konstaterande, reflektion, avbruten handling, inre monolog, motstridig information, en konstruktiv idé, eller
2. Alternativ 2: Upplösning; avsluta scenen genom att knyta ihop berättelsens lösa ändar, alternativt behåll temats ändar öppna om det kommer fler berättelser. Den primära konflikten måste dock lösas.

W. En slutbild som speglar inledningen tonar fram. Det är en bild om "efteråtet"

Början motsvaras av akt 1 och slutet av akt 7. Däremellan finns mitten i form av akt 2-6. Varför använder jag sju akter istället för tre? Jo, uppdelningen i flera akter hjälper mig att hitta detaljerade ingångar till scener och då gärna sekvenser av scener, dvs. enskilda scener som samspelar.

Återigen är det skrivandet i sig som är det viktiga, inte vad man använder för struktur. Vissa passar det att skriva en text som andra virkar en grytlapp, dvs. från ena änden till den andra. Medan andra först skapar mindre textsjok innan man sätter ihop det till en helhet, som när man syr ett lapptäcke. Jag gillar textsjok.

Berättarperspektiv

Ett viktigt beslut i skrivandet är berättarperspektivet, inte minst på grund av att varje perspektiv har sina för- och nackdelar. Jag har hittat sju perspektiv och det gäller att välja det som passar en själv bäst.

1. Förstapersonsperspektiv (jag, min, vi, vår): en karaktär förmedlar händelserna direkt och utifrån sina tankar, känslor och reaktioner.

Fördel: läsaren får en känsla av samhörighet med, förståelse för och engagemang i karaktärens då, nu eller framtid. Det kan innebära ökad spänning eftersom läsarens och karaktärens perspektiv är sammansmälta. Det är möjligt att skifta mellan olika 'jag' i skilda kapitel, men med risk för att det kan bli rörigt.

Nackdel: läsaren fastnar i och är beroende av jaget. Svårt att beskriva jaget utifrån, såsom mimik och hållning. Jaget måste vara med i alla scener och i klimax, förutsatt att det inte sker ett återberättande.

Exempel: "Jag …, Min/a …, Vi …, Vår/a …"

2. Internt tredjepersonsperspektiv (han, hon, de): en person berättar händelseförloppet utifrån hans/hens/hennes inre liv i form av tankar, känslor och reaktioner.

Fördel: läsaren känner för karaktären. Karaktären kan följas även om den är bortom medvetandet. Det är möjligt att ibland diskret frångå huvudperspektivet genom att zooma in eller ut. Skrivs i presens men kan skrivas i preteritum.

Nackdel: se förstapersonsperspektiv …

Exempel: "Hon/han …, hennes/hans …, 'jag' kan användas för tankar i kursiv stil"

Hon undrar vad Kenneth skulle säga om hon …
Hon kan inte förstå varför han …
Hon tycker att det inte borde vara så svårt för honom att förstå …
Hon får ont i magen av detta …

3. Externt (objektivt) tredjepersonsperspektiv (han, hon, de): en utomstående berättare återger omständigheter så att läsaren kan dra sina slutsatser utifrån sammanhanget.

Fördel: berättarrösten blir neutral. Berättelsen blir kortare och komprimerad. Författaren kan hoppa mellan karaktärer, låta någon hamna i en knipa för att sedan lämna den i en cliffhanger. Längre fram kan den lösa tråden återupptas.

Nackdel: karaktärens tankar och känslor uteblir. Läsaren måste tolka karaktärens inre liv.

4. Tredjepersonsperspektiv, allvetande: någon utanför berättelsen och bortom författaren berättar på distans allt som händer utanför och inom karaktärer.

Fördel: Kan hoppa mellan karaktärer, summera vad de tänker och känner. Det går även att återkoppla bakåt och hoppa framåt i tid.

Nackdel: Det går inte att gå in i en karaktär som i förstapersons- och interna tredjepersonsperspektivet.

Exempel: "Vi …, hon/han …, henne/honom …,

5. Andrapersonsperspektiv (du): användning av "du" som riktas till en aspekt av ett 'jag' eller till läsaren.

Fördel: Kan användas till karaktärens funderingar. Passar poesi, kan signalera vemod och påminner om det allvetande perspektivet.

Nackdel: Perspektivet kan inte flyttas mellan karaktärer.

Exempel: Anna sneglade på Erik. Han såg ut att frysa.
Tänk på att Erik inte kan frysa om Anna är berättare, utan hon ser att han verkar frysa.

6. Skiftande förstapersonsperspektiv: berättande (seende) karaktärer vars röster och i första person skiftar mellan kapitel. Eventuellt även mellan stycken, men helst inte.

7. Skiftande internt tredjepersonsperspektiv: berättelsen växlar mellan flera personers inre liv i form av tankar, känslor och reaktioner.

Karaktärer

1. Hur framstår karaktären i andras ögon med avseende på: egenheter, ticks, vanor, visuell presentation, med mera?
2. Vilken är karaktärens bakgrundshistoria, dvs. vad har hänt karaktären innan berättelsen, som är relevant för det som komma skall?
3. Hur hanterar karaktären sitt lärande, växande, sin utveckling och hur bekämpar den sin förvirring?
4. Vilka är karaktärens inre demoner samt hur hanterar den konflikter och förklarar sina synsätt, övertygelser, beslut, handlingar, med mera?
5. Vilken är karaktärens omvärldsuppfattning och vad har den för övertygelser, moralisk kompass, dvs. vad har karaktärens bakgrundshistoria och inre demoner resulterat i för personlighet?
6. Vilket/vilka är karaktärens mål, motivation och drivkraft för att hitta svar på varför-frågor inför beslut, handlingar och övertygelser?
7. Vilka beslut, handlingar och beteenden utgör summan av punkt 1-6 ovan?

Förutom protagonist och antagonist finns även bifigurer som kommer in i olika delar av berättelsen. De behöver också ges skilda egenskaper, men inte så djupgående.

Scen

Scenen är berättelsens minsta meningsbärande enhet. Den kan liknas vid när man spelar in en film, och då från att man trycker på inspelningsknappen till att man släpper den. Jag utgår från nedanstående punkter inför skrivandet av en scen, men jag följer inte punkterna slaviskt.

A. Ange den/de karaktär/er som ingår i scenen.

B. Beskriv platsen/miljön där scenen utspelar sig, en aspekt per scen.

C. Gestalta sinnesstämningen på platsen/i miljön.

D. Annonsera problemet (scenmålet) som karaktären måste överkomma/uppnå för att föra berättelsen framåt från föregående till nästa scen.

E. Ange varför karaktären överhuvudtaget tar sig an problemet i förhållande till miljö och yttre eller inre hinder.

F. Visa en handling, tanke eller detalj i förhållande till miljön som belyser/åskådliggör karaktärens personlighet respektive sinnestillstånd i förhållande till de yttre problemen.

G. Beskriv yttre hinder som är i vägen för att karaktären ska uppnå scenmålet (protagonisten, antagonisten, bifigur, kollega, chefen, datoranvändning, övervakningssystem, skolpersonal, polisen, juridiken, politiker eller gemene man).

H. I en handlings-/aktionscen:

a) Något görs med utgångspunkt i ett problem som drar ut på spänningen.

b) Något sker som höjer insatserna.

I. I en reaktions-/känslo-/tankescen:

a) Visa karaktärens tvivel och känslomässiga hinder från dennes förflutna/erfarenheter som gör det svårt för denne att välja mellan alternativa beslut som är nödvändiga för att överkomma de yttre hindren.

b) Det är viktigt att gestalta karaktärens inre liv/konflikter, känslor, tankar, minnen, inre utveckling såsom tvekan, tvivel, oro, pirr, förälskelse, lust, nyfikenhet, ilska, hämndbegär, stolthet, nervositet, rädsla, sorg, chock, skuld, med mera.

J. Avslutningsvis skingras spänningen av den information som driver berättelsen framåt till nästa scen, exempelvis en fråga som kräver ett svar, eller oavslutad information.

K. Antyd känslomässiga konsekvenser som följer på scenens måluppnående och dess problemlösning (upplösning + cliffhanger inför nästa scen).

Jag tycker att en scen är komplex eftersom mycket olikartad information ska in på förhållandevis litet utrymme. Jag har sett någonstans, minns inte var, att en roman ofta består av sextiotalet scener, en del färre andra fler.

Dessutom ska den föregående scenen om ett scenmål passa ihop med nästa scen om samma mål. Detta hindrar inte att det blir tidshopp eller rumsliga förflyttningar mellan scener.

Scenmål

Scenmål handlar om relevanta problem för berättelsen som karaktären måste överkomma/uppnå för att föra intrigen framåt från en scen till nästa. Det finns en mängd olika scenmål att använda sig av, några exempel är:

a. Debattera – åsikter och fakta

b. Gräla – mycket hett

c. Hot – order med "annars"-del

d. Jaga – med eller utan omsorg om andra

e. Krig, utrotning - folkmord

f. Liv eller död – dråp eller mord

g. Lova och inte hålla

h. Psykande – skrämma mer konkret

i. Seriemord – med uppehåll emellan

j. Slagsmål – stor kroppslig skada

k. Småbråka – mer personligt, men fortfarande med respekt

l. Bli baktalad – oskälig smutskastning

m. Oförskämt uppträdande – offentligt återfall i missbruk

n. Slarvig utsaga – slutsats på felaktiga grunder

Konflikt

Den viktigaste ingrediensen i en roman är konflikt. Vad är då konflikt? Konflikt uppstår när något står emot något annat, exempelvis i ett scenmål där den enes åsikt skiljer sig från den andres. Följande punkter kan vara till stöd i skapandet av konflikt:

1. Tänk som en skurk, dvs. hur antagonisten ska hindra huvudpersonen från att komma undan konflikten.
2. Motarbeta huvudpersonen, dvs. när huvudpersonen mejar ner hinder som står i vägen, lägg till en konflikt som får henne att göra det hon inte vill göra.
3. Låt huvudpersonen vilja det den inte kan få.
4. Sätt huvudpersonens behov och önskemål på spel.
5. Fråga vad de andra karaktärerna vill ha, dvs. fundera på vem i scenen som inte vill det som huvudpersonen vill.
6. Få karaktärer att göra svåra val, dvs. de val som verkligen får huvudpersonen att kämpa är de som läsaren kommer att minnas.
7. Låt karaktärer trissa upp sina beslut.
8. Förorsaka besvär utan att skapa dem. Nyckeln till icke-våldsproblem är människor med olika önskemål, dvs. två personer som båda vill något annat.
9. Lägg in små problem i berättelsen, tänk på dåliga dagar då något eller det mesta blir fel.
10. Dra fördel av omgivningen.

Det är viktigt att skilja på vad konflikten handlar om och hur den kommer till uttryck. Ibland förknippas konflikt med öppna gräl eller till och med slagsmål. På sätt och vis är det rätt att det finns en konflikt som ligger till grund för grälet eller slagsmålet, men konflikten skulle lika gärna komma till uttryck som baktaleri eller skvaller.

Det betyder att en konflikt kan vara öppen, såsom vid en utskällning, och dold, såsom vid löneskillnader mellan olika samhällsgrupper. Detta betyder att det alltid finns konflikter och att man därför inte behöver leta efter dem.

Det kluriga är att skapa relevanta konflikter för berättelsen och den karaktär som ska hantera dem. Särskilt eftersom vissa konflikter kan ha djupgående effekter på karaktärerna.

Miljö

Oavsett vilken karaktär en scen handlar om vistas han/hon/hen alltid i en miljö som kan användas till att belysa/åskådliggöra karaktärens personlighet eller sinnestillstånd i förhållande till de yttre problemen. Det kan exempelvis vara en handling, tanke eller detalj i miljön som triggar karaktären. Några exempel på det är:

a) Karaktären angriper problemet direkt utan att tveka.
b) Avledning – byter ämne för att undvika konflikt, såsom vid hypokondri, perfektionism, martyrdom och klagande.

c) Beskyllning – placerar skuld på oskyldig person, kanske till och med tvinga den att välja sida.

d) Cynism – någon är föraktfull, rå, fräck, hänsynslös eller känslokall mot omvärlden.

e) Enkel förnekelse – låtsas att något inte är allvarligt.

f) Ersättning – ventilera känslor på fel person.

g) Flykt – fly från problemet, till exempel via dagdrömmar.

h) Intellektualisering – referera till principer och generaliseringar för att undvika känslor och att bli personlig.

i) Minimering – hävda att det finns viktigare saker att bry sig i.

j) Projektion – se fel hos andra som egentligen ligger hos en själv.

k) Projektiv identifikation – ta till sig andras kritik som om den vore giltig för en själv.

l) Regression – bli "yngre" för att undvika ansvar.

m) Ta sig an problemet indirekt med hjälp av list.

n) Tvekan – skjuta upp handlande eller beslut.

o) Ursäktande – hitta skäl för irrationellt beteende.

Yttre hinder

• Blindhet
• Dumhet
• Envishet
• Fel slutsats
• Fysiskt hinder
• Hemlighet
• Klantighet
• Kriminalitet
• Missförstånd
• Okunnighet
• Omväg
• Vilsenhet

Handlings- och actionscen

Den här typen av scener används för att dra ut på spänningen eller höja insatserna för den inblandade karaktären. Scenerna kan exempelvis handla om:

A) Något görs med utgångspunkt i ett problem som drar ut på spänningen, eller

B) som höjer insatserna, exempelvis:

1) attack (verbalt, fysiskt)

2) dilemmat (svårt val mellan lika goda, eller dåliga alternativ)

3) element X:

a) ett meddelande från någon annan än protagonisten;

b) en avslöjad hemlighet, okänd bakgrundshistoria, talang eller roll-/identitetsbyte;

c) nykomlingen/inkräktare;

d) ny process, som när en process kolliderar med en annan eller parallella processer som kompletterar och avbryter varandra;

e) en olycka i form av en påkörning, blomkruka i huvudet, fastna med foten, låsa in/tappa bort nycklarna

4) hinder såsom ord (hänvisa till lag, regel, hota, desinformation) eller handlingar (låsa en dörr, förstöra transportmedel, skada någon, blockera)

5) konkurrens (sport, affärer, statsangelägenhet, vadslagning, etc.)

6) missförstånd (sanningen, lögnen, olika tolkningar)

7) mysteriet (något/någon saknas, är göm/d/t, är missförstådd)

8) sammandrabbning: gräl, fejder, kamper, dispyter, revolter, bråk

Reaktions-, känslo- eller tankescen

Här handlar det om känslomässiga hinder från karaktärens förflutna som försvårar val mellan nödvändiga beslut i syfte att överkomma de yttre hindren. Dessa hinder gör det möjligt att gestalta karaktärens inre liv i termer av konflikter, känslor, tankar, minnen och inre utveckling som kommer till uttryck i form av tvekan, tvivel, oro, pirr, förälskelse, lust, nyfikenhet, ilska, hämndbegär, stolthet, nervositet, rädsla, sorg, chock, skuld, med mera. Några exempel är:

• Att den ena parten inte har tillräckligt med ord för att berätta vad hen tänker/upplever.
• Att parterna inte kan prata med varandra om sina personliga önskemål/behov.
• Att någon av parterna utgår ifrån att den andre förstår vad hen vill/önskar sig/har behov av.
• Att den ena av parterna eller båda inte visar något intresse för det som den andre har under huden/bortom sina ord/sitt genus/under ytan.
• Att den ena av parterna längtar efter att taktil beröring medan den andre föredrar sinnlig.
• Att den ena av parterna längtar efter att antingen fördjupa kontakten eller avsluta den.
• Att parterna står inför en livskris som går ut på att de behöver varandras stöd men för tillfället är distanserade från varandra i psykisk mening.
• Oplanerad graviditet/missfall/sjukdom.
• En ungdomskärlek har hört sig av till den ena parten och vill träffa denne.
• Att den ena parten vill bli sedd/bekräftad av den andre.

Beskriva respektive gestalta berättandet

Skillnaden mellan beskrivande och gestaltande berättarsätt ligger i distansen mellan läsaren och texten. Vid beskrivning är det tydligt att det finns en berättaren mellan läsaren och texten och vid gestaltning försöker författaren tona ner eller till och med sudda ut den gränsen.

Beskrivande berättarsätt: författaren berättar hur något eller någon är:

• Sammanfattar ett förlopp eller någon som är perifer i berättelsen.

• Ger kortfattad information, exempelvis om pågående vänskap eller fiendskap fram till nuet.

• Gör ett kort sammandrag av ett långt tidsförlopp såsom ett livsöde eller historisk händelse.

• Låter många händelser ske slag i slag, exempelvis vid högt tempo och då det finns lite utrymme för detaljer

• Skapar bilder av personer och miljöer.

• Specificerar karaktärers olika rörelsescheman, röster och skratt så läsaren kommer närmare dem.

• Förmedlar personers sinnesupplevelser såsom: syn-, doft- , smak, taktil känsla och mentala intryck (ett kadaver, stinker och skapar en äckelupplevelse).

• Ger målande beskrivningar av smakupplevelser.

• Graderad gestaltning:

• En kortfattad och opersonlig beskrivning av hur något/någon är,

• En utförlig beskrivning av något och det som finns omkring det,

• En närgången och detaljerad beskrivning av något, det som finns omkring det och hur det upplevs av någon.

• Mänskliga relationer:

• Visa en öppen konflikt,

• Visa att personer framstår som vänligt inställda till varandra samtidigt som de ger varandra små elaka nålstick,

• Visa vänskap/fientlighet

Ovanstående punkter exemplifierar först fyra punkter med beskrivande berättarsätt där författaren berättar för läsaren om vad som pågår i berättelsen. Detta följs av ett större antal punkter med gestaltande berättarsätt där författarens visar läsaren vad som händer. Skillnaden ligger i att läsaren kommer närmare karaktären då författaren visar. Detta framgår av nästa punktlista.

Beskrivningar (A) kontra gestaltningar (B)